Föräldrar frågar sig ofta: ”Hur kan jag bäst uppfostra mina barn?”

En god, stabil förälder med kärlek och tolerans (villighet att acceptera någonting som inte är perfekt) i sitt hjärta, är förmodligen den bästa terapi ett barn kan få.

Hur mycket kontroll?

Det första och viktigaste att veta om att uppfostra sina barn är hur man gör det utan att knäcka dem (skada dem känslomässigt så att de förlorar hopp eller självförtroende). Man bör uppfostra sitt barn på ett sådant sätt att han kan ta hand om sig själv och man inte ständigt behöver kontrollera honom. Hans goda uppförande, hans hälsa och lycka beror på att man gör detta på rätt sätt.

Barn är inte hundar. De kan inte dresseras som man dresserar hundar. Ett barn är inte en särskild djurart som skiljer sig från människan. Ett barn är en man eller en kvinna som ännu inte vuxit färdigt.

Vad skulle du tycka om att ryckas hit och dit och beordras göra olika saker och hindras från att göra vad du ville göra? Du skulle bli arg och upprörd om någon gjorde så mot dig. Det blir ett barn också, men eftersom han är liten är han rädd för att säga eller göra något för att visa att han inte tycker om vad som händer med honom. Men det är så ett genomsnittligt barn behandlas. Ett barn slår inte tillbaka för det är inte stort nog och det vet han. Istället gör han saker som att smutsa ner ditt golv, störa dig när du tar en tupplur och störa friden i ditt hem. Detta är normalt beteende för ett barn. Men det behöver inte vara på det sättet.

Självdeterminism innebär att en person har ett val och kan bestämma vad som händer med honom, vad han vill göra och så vidare. När en person har självdeterminism har han också självförtroende i sin kontroll av saker omkring honom och när han har att göra med andra människor. Vartenda barn har rätt till självdeterminism.

Ett barns älskvärdhet och kärlek kvarstår bara så länge det kan utöva sin egen självdeterminism. Om man blandar sig i dess självdeterminism, blandar man sig i dess liv.

En anledning till att man måste avbryta ett barns rätt att själv bestämma skulle kunna vara när det finns en möjlig fara i området omkring honom. I ett sådant fall borde du, i egenskap av hans förälder, göra området där han lever eller leker fritt från saker som skulle kunna skada honom. Till exempel skulle du kunna sätta upp ett staket runt din tomt så att ditt barn inte kan springa ut på gatan.

Vissa blev så dåligt uppfostrade att de tror att kontroll är det viktigaste i barnuppfostran. Men om man kontrollerar ett barn med våld, får man honom att gå ner i apati, vilket är en mental emotion där han inte bryr sig om någonting längre. Han kommer att vara lydig och göra vad man säger åt honom att göra, men han kommer att ha förlorat sin självdeterminism och han kommer inte att vara ett lyckligt barn.

Så när man uppfostrar sitt barn måste man undvika att ”dressera” det på detta sätt. Ens barn börjar faktiskt sitt liv med att vara vänlig och trevlig gentemot andra människor. Det kommer också naturligt att bete sig på ett lugnt sätt och göra sig förtjänt av respekt. Men om barnet inte behandlas på rätt sätt, kommer han relativt snart att revoltera (gå emot auktoritet). Denna revolt kan bli så allvarlig att han kanske ställer till med en massa problem. Han kanske orsakar oväsen och gör saker som visar att han inte bryr sig om andra människor. Han kan vara vårdslös med sina ägodelar eller smutsa ner sig och inte tvätta sig. Han kommer att göra allt han kan för att irritera en.

Så om man bara försöker dressera och kontrollera ett barn, kommer man att förlora dess kärlek. Och om man fortsätter att kontrollera och dressera sitt barn, kan man förlora det för evigt.

Här är ett test du kan göra: Låt ditt barn sitta i ditt knä. Han kommer att sitta där mycket nöjd. Lägg nu armarna om honom och håll fast honom så att han stannar kvar där och fortsätter att sitta där. Gör det även om han inte ens försökte ge sig av. Han kommer omedelbart att börja vrida och vända på sig. Han kämpar för att komma bort från dig. Han kommer att bli arg. Han kommer att börja gråta. Men kom ihåg att han var glad innan du började hålla fast honom och tvingade honom att sitta där.

Det är dina ansträngningar att ”dressera” och kontrollera ditt barn som får honom att protestera och agera precis som han gör när du försöker hålla fast honom i ditt knä.

Om man redan har dresserat, kontrollerat, beordrat och hindrat sitt barn från att ha dess egna ägodelar och sådana saker under en längre tid, kan man uppleva vissa svårigheter när man börja tillåta honom att göra någonting. Om man efter att ha kontrollerat honom försöker ge honom frihet, kan han bli misstänksam och ha svårt för att anpassa sig till detta.

Låt oss säga att han alltid stoppades av dig från att cykla eftersom han ”kunde skada sig”. Sedan ger du honom plötsligt en cykel och säger åt honom att cykla på den. Det skulle ta lite tid för honom att komma över den tidigare påtvingade kontrollen och bara kunna cykla.

Om man låter sitt barn ha självdeterminism och bygger upp hans självförtroende och inte ständigt försöker dressera och kontrollera honom, kommer det att gå bra för honom. Och om man bara arbetar med sitt barn på det här sättet, kommer det att sluta med att man har ett älskvärt, väluppfostrat barn som är omtänksamt mot en. Och – viktigast av allt – man kommer att ha ett barn som älskar en.

Det är mycket lättare och mycket, mycket bättre för barnet om man inte hela tiden ger honom order och anvisningar, utan hjälper honom att utveckla en stark självdeterminism och visshet om sig själv.

Ett barns ägodelar

En annan sak att komma ihåg är att när man ger ett barn något så är det hans. Det är inte fortfarande ditt. Det tillhör honom nu. Detta inbegriper hans kläder, leksaker och hans rum. Det som barnet har fått måste uteslutande förbli under hans kontroll. Han kan riva sönder sin skjorta, förstöra sin säng eller ha sönder sin leksaksbrandbil, men vad han gör med sina ägodelar angår inte dig.

Vad skulle du gilla om någon gav dig en julklapp och sedan sade åt dig, dag efter dag, vad du skulle göra med den och till och med bestraffade dig om du inte tog hand om den så som givaren ansåg att du skulle? Du skulle förstöra den presenten.

Så när man inkräktar på ett barns ägodelar kommer han att börja förstöra dina nerver. Det är hans hämnd. Han kommer att börja gråta. Han kommer att trakassera dig. Han kommer att förstöra dina saker. Han kommer att spilla ut mjölken ”av misstag”. Och han kommer också att, med flit, förstöra vad man gav honom och sedan uppmanade honom att ta hand om och inte göra det ena eller det andra med. Varför? Han slåss för sin egen självdeterminism.

Så när du ger ditt barn någonting måste du inse att det nu är hans ägodel.

Ett barns rätt att bidra

Du måste ge ditt barn rätten att bidra.

Varje människa känner att han är mycket bra på att göra saker och ting, och göra dem väl, så länge han tillåts göra saker för andra lika mycket eller mer än vad som har gjorts för honom.

Som förälder bidrar du naturligtvis mer till ditt barn än vad han bidrar tillbaka. Du ger honom mat, ett hus att bo i, kläder, böcker, leksaker, pengar och din kärlek. Så länge han fortfarande är ett barn kan han inte ge dig tillbaka lika mycket som du ger honom.

Så snart ens barn ser att han får mer än han ger tillbaka, kan han bli olycklig. Han kommer att försöka bidra mer. Men om han inte tillåts göra det, kommer han att bli arg på dig och kan till och med börja tycka illa om dig.

Om du inte förstår vad som händer, försöker du kanske hantera ditt barns uppror (reaktion mot auktoritet) genom att bidra ännu mer till honom. Men vad som då kan hända är att ditt barn gör ännu mer uppror, för han är nu ännu mindre i stånd att bidra lika mycket till dig som du ger honom. Om denna cykel fortsätter kan det sluta med att ditt barn hamnar i apati. Så du måste låta ditt barn bidra till dig.

Men du kan inte beordra honom att bidra. Du kan inte beordra honom att klippa gräsmattan och kalla det hans bidrag. Han måste själv komma på vad hans bidrag är och sedan ge det. Om han blir tvingad att göra något för att bidra, har han inte valt det själv och det är inte hans. Att bli tillsagd vad han ska göra för att bidra, ses av honom som bara mer kontroll från dig.

Även ett spädbarn bidrar genom att försöka få en att le. Ett spädbarn kommer att visa sig på styva linan. När barnet blir lite äldre kommer han att dansa för dig. Han kommer att ge dig små gåvor som till exempel pinnar han hittade på marken eller en sten eller ett löv. Han kommer att försöka upprepa rörelserna man gör med händerna eller kroppen för att hjälpa en när man arbetar. Till exempel kommer han att försöka hjälpa dig dammsuga eller röra blandningen i en skål när du bakar en tårta.

Om du inte accepterar bidragen från spädbarnet eller barnet, såsom leendena, de där danserna, de där pinnarna, de där arbetsrörelserna, kommer du att ha börjat stoppa ditt barns bidrag. Och om du stoppar hans bidrag, kommer han att börja känna sig ängslig. Han kommer att göra underliga saker mot dina ägodelar för att ”förbättra” dem åt dig. Han kan till exempel besluta att mattan skulle se bättre ut med lite bläck på eller väggen skulle se finare ut med en kritteckning på. Men det värsta man då kan göra är att skrika åt honom eller straffa honom för att han gör det.

Bara låt ditt barn bidra, helt enkelt, så kommer allt att gå mycket bättre.

Att förstå hur familjen fungerar

Hur kan ett barn veta vad han ska bidra med om han inte har en aning om hur ert hushåll faktiskt fungerar?

Man kan inte göra mycket annat än ta emot leendena, danserna och de små ”gåvorna” när ens barn är mycket ungt, men så snart han kan förstå, måste han få veta hur familjen fungerar och vad ett hushåll är.

Man skulle kunna förklara för honom att en familj är en liten grupp som arbetar tillsammans för att hjälpa överlevnaden av var och en av dess medlemmar och hjälpa varandra framåt och att klara sig bättre i livet. Man kan förklara för honom var hans fickpengar kommer ifrån. Man skulle kunna tala om för honom vad som gör det möjligt att ha mat på bordet till alla, var hans kläder kommer ifrån, vad man måste göra för att huset ska bli rent och hur det kommer sig att familjen har en bil och hur man kan hålla den körande.

Man skulle säga till honom att pappa arbetar. Pappa tillbringar timmar med att använda sina händer och sina tankar för att arbeta hårt och för detta får han pengar. De pengarna används till att köpa maten ni alla äter. Bilen tas om hand, för det kostar mycket pengar att ersätta en bil. Man kan förklara för barnet att lugn i huset och att man tar hand om pappa resulterar i att pappa arbetar bättre, och det betyder mat och kläder och bilar.

Med andra ord, ge ditt barn en fullständig förklaring om allting angående hushållet, arbete och lek, på ett sådant sätt att han kommer att förstå.

Om ditt barn har revolterat, kanske han fortsätter att revoltera ett tag. Men om han är informerad om familjen och vet vad ni alla försöker uppnå som grupp, kommer han till slut att förstå och bli en del av familjen och arbeta med er för att hjälpa hela familjen att klara sig ännu bättre.