Den illustrerade Tonskalan på denna sida visar några av de viktigaste tonnivåerna som man finner hos människor. Den går från den emotionella tonen Serenitet (ett lugnt, fridfullt tillstånd som vi också kan kalla lycka) högst upp, och ner genom Entusiasm, Uttråkning, Antagonism, Vrede, Rädsla, Sorg och Apati. Därunder kan en person vara i den emotionella tonen Kroppsdöd (han beter sig som om han faktiskt är död eller skulle faktiskt kunna vara medvetslös).

Man kan använda Tonskalan för att pricka in den emotionella tonnivån hos människor man lever och arbetar med, liksom hos var och en man är i kontakt med när som helst.

Att kunna pricka in och veta vilken tonnivå en person är på – antingen på den tonnivån under en kort tidsperiod eller alltid på den tonnivån – kan hjälpa en att förutsäga hur den personen kommer att bete sig när man kommunicerar med honom eller har med honom att göra.

Använd denna skala för att lära dig att snabbt och korrekt pricka in tonnivån hos folk omkring dig.

TONSKALAN OCH FÖRSTÅELSE

Tonerna i Den emotionella Tonskalan är mycket exakta. Varje person på jorden befinner sig någonstans på Den emotionella Tonskalan och han rör sig uppåt och nedåt på skalan enligt dess exakta mönster. Människor stiger alltid upp eller går ner genom dessa toner, den ena efter den andra.

De emotionella tonerna kallas också affinitetstoner. Affinitet betyder kärlek eller gillande, och det används här som en idé om hur mycket man gillar eller ogillar någon eller något. Man kan lätt se detta om man tar någon som är vid toppen av skalan. Någon på lycka har en hel del kärlek eller gillande för andra människor. Men en människa i vrede har inte så mycket kärlek eller gillande för någon.

Från toppen till botten av Tonskalan går en person igenom följande nivåer:

• SERENITET
• ENTUSIASM
• UTTRÅKNING
• ANTAGONISM
• VREDE
• RÄDSLA
• SORG
• APATI
• KROPPSDÖD

Det finns många små mellanlägen mellan dessa toner, men var och en som vet någonting om människor bör definitivt känna till dessa emotioner.

När en person i apati förbättrar sin ton, känner han sorg.

När en person i sorg förbättrar sin ton, känner han rädsla.

När en person i rädsla förbättrar sin ton, känner han vrede.

När en person i vrede förbättrar sin ton, känner han antagonism.

När en person i antagonism förbättrar sin ton, känner han uttråkning.

När en person i uttråkning förbättrar sin ton, känner han entusiasm.

När en person i entusiasm förbättrar sin ton, känner han serenitet – eller lycka.

Människor kan kontinuerligt vara på vilken ton som helst under lång tid – sorg, rädsla, vrede, antagonism, uttråkning eller till och med entusiasm.

Precis som vi har Tonskalan som omfattar ämnet affinitet, har vi också en som omfattar kommunikation. På varje emotionsnivå har vi en kommunikations-faktor.

När en person sitter ”fast” på något av Tonskalans band – apati, sorg, rädsla, vrede, antagonism, uttråkning, entusiasm eller lycka – yttrar han kommunikationer med just den emotionella tonen.

En person som alltid är arg över något sitter fast i vrede. En sådan person är inte så illa däran som någon nedanför apati, men han är ändå ganska farlig att ha i närheten eftersom han kommer att ställa till med trubbel. Och en person som är arg kontrollerar inte saker bra. Människors kommunikation vid dessa olika nivåer av Tonskalan är mycket fascinerande. De säger saker och hanterar kommunikation på ett specifikt och karaktäristiskt sätt för varje nivå av Tonskalan.

Precis som med affinitet och kommunikation, finns det en verklighetsnivå för var och en av tonnivåerna. Verklighet har att göra med solider. Med andra ord har sakers soliditet och människors emotionella ton ett definitivt samband.

Människor långt ner på Tonskalan kan inte tolerera solida ting. De kan inte tolerera ett solitt föremål. Föremålet är inte verkligt för dem. Det är tunt eller saknar tyngd. Allteftersom de kommer uppför Tonskalan, blir samma föremål mer och mer solitt och de kan till slut se hur solitt det faktisk är. Saker och ting är ljusa för dem eller mycket, mycket matta, beroende på var de befinner sig på Tonskalan.

Om man tittade genom en arg människas ögon, skulle man se en värld som var ”farligt” solid, där alla solider tycktes vara ett ”våldsamt hot” mot honom.

En person vid nivån lycka på Tonskalan kan se solider som de är, lika klara som de är och han tycker om att ha solida saker omkring sig. Med andra ord kan saker och ting bli mer och mer solida och mer och mer verkliga allteftersom en person går uppför Tonskalan från den lägsta tonen till den högsta.

Affinitet hör närmast ihop med rum. I själva verket kan affinitet definieras som idén om avstånd, eftersom människor som är långt ifrån eller nära varandra har olika affinitetsnivåer. Om man har mycket affinitet för någon, tycker man om att dela sitt rum (eng. ”space”) med den personen. Någon i lycka tycker om att ha folk som delar hans rum. Men när en person går nedför Tonskalan, sjunker mängden affinitet och han kan inte ha att andra personer delar hans rum. Ta till exempel en person vid tonnivån vrede. Han vill inte ha någon i sitt rum.

Verklighet har, som vi har sett, att göra med solider.

Kommunikation består av flödet av idéer eller partiklar genom rum mellan solider eller mellan två eller fler människor.

Affinitet, verklighet och kommunikation utgör tillsammans FÖRSTÅELSE. För att ha förståelse med vem som helst, måste man ha alla tre av dess delar – Affinitet, Verklighet och Kommunikation. Låt oss se hur detta fungerar när vi umgås med andra människor och också använder Tonskalan.

Människor som kan få saker gjorda ligger mycket högt i affinitet, mycket högt i verklighet och är mycket bra på att kommunicera. De är lätta att förstå.

Så hur talar man då till en människa?

Ens förmåga att tala med någon har att göra med ens emotionella gensvar på honom. Vi reagerar alla emotionellt olika på olika människor omkring oss.

För att framgångsrikt kunna kommunicera med någon, måste man först ha en viss affinitet för honom. Om man inte bryr sig om den andra personen alls, kommer man att ha stora svårigheter att tala med honom – det är ett som är säkert. Det rätta sättet att tala med någon vore alltså att hitta något att tycka om hos honom och att diskutera något som han kan vara överens med en om. Det är detta som de flesta kommunikationer faller på – man diskuterar ämnen som den andra personen inte har någon som helst överenskommelse om.

Det vi är överens om tenderar att vara mer verkligt än det som vi inte är överens om. Det finns ett bestämt förhållande mellan överenskommelse och verklighet. De saker som vi är överens om är verkliga, är verkliga. De saker som vi är överens om inte är verkliga, är inte verkliga. Till exempel kunde två personer skämta om klädseln på en tredje person som är närvarande i samma lokal och kan höra vad de säger. Om mannen som råkade höra konversationen inte håller med om diskussionen om sin klädsel, sjunker han i emotionell ton och blir till slut faktiskt mindre verklig för de två personer som diskuterar honom.

För att upprätta verklighet, måste man hitta något som båda är överens om. Sedan försöker man vidmakthålla en så hög affinitetsnivå som möjligt genom att hitta något man kan tycka om hos den andra personen. Sedan kommer man att kunna prata med honom. Om man inte har de två första punkterna (någonting man kan vara överens om och någonting man gillar hos honom), är det ganska säkert att den tredje punkten – kommunikation – inte kommer att finnas där heller (det vill säga, man kan inte tala med honom med lätthet).

Om man till exempel gick på anställningsintervju och bara började berätta för personen som intervjuade en om den senaste semestern man hade, skulle det sannolikt vara mycket lite överenskommelse. Men låt oss säga att man fick reda på att han ägde en stor segelbåt och att det var hans hobby, då skulle man kunna börja kommunikationen med att berätta för honom att man varit ombord på en segelbåt nyligen och verkligen älskade det. Då skulle det vara omedelbar överenskommelse mellan er båda.

Om man verkligen kommunicerar och kommunicerar väl med människor – lyssnar till vad de har att säga och bekräftar vad de säger, och om man själv säger vad man har att säga till dem tillräckligt vänligt och tillräckligt ofta, så att det verkligen tas emot av dem – kommer man att få tillbaka sin förmåga att arbeta med och samordna handlingarna hos människorna i ens omedelbara närhet.

Detta låter som magi. Och det är det. Det är Scientology.