Observation är handlingen att lägga märke till eller titta noga på saker och ting. Det är något man gör varje dag, men bara för att ens ögon tittar på någonting, betyder inte det att man faktiskt har observerat det. Observation inkluderar ett studium på så nära håll som möjligt av vad man observerar, och när man tittar för att ta reda på en persons emotionella ton, då är observation allt man behöver för att korrekt veta var han befinner sig på Den emotionella Tonskalan.

Tonskalan är ett utomordentligt användbart verktyg för att förutsäga hur en person kommer att bete sig och vad han kommer att göra. Men för att bli bra på det måste man vara i stånd att korrekt observera och känna igen var en person befinner sig på skalan genom att bara mycket kort titta på honom.

Tonskalan är mycket lätt att tillämpa när personen är högljudd eller tydlig om sitt emotionella tillstånd.

Till exempel skulle man kunna säga att någon var arg igår kväll eftersom personen började skrika och slängde en bok tvärs över rummet. Det är enkelt. Eller låt oss säga att du såg Marie börja gråta. Uppenbarligen är det lätt att känna igen det som den emotionella tonen sorg.

Men hur är det med en persons tonnivå under en längre tidsperiod? Det här är inte det vanliga goda uppförandet och de gensvar en person lärt sig, såsom att svara: ”Jag mår bra”, när han tillfrågas om hur han mår. Det kallas för en social ton. Social i den här användningen betyder det sätt människor i grupper beter sig och agerar när de är tillsammans. En persons sociala ton beror på hans utbildning och det beteende han har lärt sig från sina vänner eller sin familj som han använder när han är med andra människor. Å andra sidan, bakom personens sociala ton finner vi hans verkliga tonnivå – den han ligger på i sitt dagliga liv. Med övning kan man se igenom en social ton och observera personens faktiska tonnivå.

Hur gör man det? Man gör det på det enda sätt som man någonsin ser någonting på: man observerar det uppenbara. Man tittar på något endast för vad det är, för vad som faktiskt finns där. Förmågan att observera det uppenbara är lätt att lära sig.

Hur lär man någon se vad som finns där? Ett sätt är att man sätter någonting framför honom att titta på och låter honom berätta för en vad han ser. En individ kan öva på det här på egen hand eller i en grupp, t.ex. i en klass. Om han är ensam kan han bara välja ut en person eller ett föremål och observera vad som finns där.

En lärare som ville lära sina elever hur man observerar kan be en av eleverna komma fram till främre delen av klassrummet och låta resten av eleverna observera honom. Läraren står intill och frågar eleverna:

”Vad ser ni?”

Det första svaret skulle kunna vara något i stil med:

”Tja, jag kan se att han är mycket erfaren.”

”Jaså, det kan du? Kan du verkligen se hans erfarenhet? Vad är det du ser där?”

”Jo, jag kan se på rynkorna kring hans ögon och mun att han har massor av erfarenhet.”

”Okej, men vad ser du?”

”Åh, jag fattar. Jag ser rynkor kring hans ögon och mun.”

”Bra!”

Läraren godtar inte någonting som inte är fullt synligt.

En elev börjar fatta galoppen och säger: ”Ja, jag kan tydligt se att han har öron.”

”Okej, men från där du sitter, kan du se båda hans öron när du tittar på honom just nu?”

”Nej.”

”Okej. Vad ser du?”

”Jag ser att han har ett vänsteröra.”

”Utmärkt!”

Inga gissningar eller idéer accepteras – bara vad som är synligt med blotta ögat.

Vad man försöker uppnå med denna övning är att bara lära sig att observera det uppenbara. Det är för att hjälpa en dithän att man kan titta på en annan person eller ett föremål och se exakt vad som finns där. Inte ett beslut om vad som skulle kunna finnas där. Bara vad som finns där, synligt och uppenbart för ögat när man tittar.

Det här är en övning man kan göra på egen hand när som helst på dagen, var man än befinner sig, såsom på en buss eller ett tåg, i en restaurang, på gatan eller på jobbet.

Man kan få en god uppfattning om en persons verkliga tonnivå genom att titta på vad han gör med sina ögon.

Vid apati ger han intryck av att titta direkt på ett visst föremål flera minuter i sträck. Det är bara det att han inte ens ser föremålet. Han är inte alls medveten om föremålet. Om man drog en säck över huvudet på honom, skulle hans blick förmodligen förbli riktad mot samma punkt.

Vid sorg ser personen ledsen ut och han riktar vanligtvis ögonen ner mot golvet större delen av tiden.

Vid rädsla kan personen inte titta på en. Människor är alltför farliga att titta på. Det förefaller som om han talar med en, men han tittar till vänster långt bort. Sedan tittar han hastigt ner på ens fötter, sedan över ens huvud (man får intrycket av att ett flygplan passerar förbi), men nu tittar han över sin axel. Han tittar här och tittar där, från plats till plats. Han tittar åt alla håll, utom på en.

Och på vrede aktar han sig för att titta på en med idén att inte kommunicera med en. När personen är lite högre upp på Tonskalan, kommer han att titta direkt på en, men inte särskilt vänligt. Han kommer att lokalisera en som en sak att rikta sin upprördhet mot, speciellt om han är på vrede.

Sedan, vid uttråkning, vandrar personens ögon omkring igen, men inte lika snabbt eller oroligt som i rädsla. Han undviker heller inte att titta på en. Han inbegriper en i de saker som han tittar på.

Med dessa data, och nu när man har en viss skicklighet i att observera människor, kan man gå ut och praktisera på allmänna platser där det finns mycket folk. Börja prata med främlingar. Bara stoppa dem och fråga om vägen eller någonting. Då kan man snabbt pricka in varenda persons nivå på Tonskalan. Detta gör man för att få övning och bli bättre på det.

Ett ännu bättre sätt att göra detta är att ha en serie frågor att ställa till varje person, och en skrivplatta för att skriva ner svaren, göra anteckningar osv. Det är som att göra en enkätundersökning för någon, men det verkliga syftet med att prata med människor är att pricka in deras nivåer på Tonskalan – att korrekt hitta deras faktiska toner och deras sociala toner. Man kan utarbeta några frågor att ställa som kommer att bryta igenom folks sociala fostran och utbildning så att deras faktiska toner blir uppenbara.

Här är några exempel på frågor som används för den här övningen:

”Vad är det mest påfallande hos mig?”

”När klippte du dig sist?”

”Tror du att folk arbetar lika mycket nu som för 50 år sedan?”

Till att börja med gör man detta bara för att pricka in tonen hos personen man intervjuar – och många är äventyren när man gör detta!

Senare, när man känner sig säkrare angående att stoppa främmande personer och ställa frågor till dem, lägger man till följande instruktioner:

”Intervjua minst 15 personer. För de fem första matchar man sin ton med deras så snart man har fastställt den. För nästa fem går man nedanför deras faktiska ton och ställer frågorna och ser vad som händer. För de sista fem man intervjuar antar man en högre ton än deras.”

Låt oss till exempel säga att den person du går fram till argt säger: ”Visst, jag ska svara på dina frågor – jag måste vänta på bärgningsbilen i alla fall eftersom min dumma bil gick sönder!”

För att matcha hans arga ton skulle man kunna svara, också det med en arg röst: ”Hur står det egentligen till med världen idag, med folk som bygger bilar som går sönder! De gör dem inte lika bra som förr!”

Och sedan fortsätter man att matcha hans ton när man ställer frågorna.

Vad kan en person uppnå genom dessa övningar? För det första kan man förbättra sin förmåga att kommunicera med vem som helst.

Till en början kan en person vara mycket kräsen i fråga om vilken typ av människor han stoppar. Han kanske bara stoppar och pratar med gamla damer, eller så är han mycket noga med att inte prata med någon som ser arg ut, eller så talar han bara med personer som ser fräscha ut. Men efter att ha gjort övningen ett tag, stoppar han bara nästa person som kommer även om han ser ut att ha en allvarlig sjukdom och skulle kunna vara ganska farlig.

Ens förmåga att verkligen observera människor ökar enormt och en främling blir bara någon annan att prata med. Man blir villig att exakt lokalisera och pricka in en person på Tonskalan utan att vara förvirrad eller tveka.

Man kan också bli ganska bra på att ställa frågor vid var och en av de emotionella tonerna och kommunicera med självförtroende, vilket är mycket användbart i livet. Det är också mycket roligt att göra.

Att kunna känna igen en persons tonnivå enbart genom att titta på honom, är en förmåga som kan vara till enorm hjälp när man har att göra med andra människor. Det är en färdighet som är väl värd tiden och ansträngningen.